En sten föll...

...från mitt bröst. Sabi fick idag veta att hon fått jobb. Jag är helt overkligt glad att situationen som varit allt annat än lätthanterlig nu är förbi. Allt, verkligen allt, blir så mycket lättare genom detta, och att det dessutom är ett jättebra jobb på en firma med möjligheter att utvecklas, lagom långt att åka osv osv, gör ju att man undrar om man vågar tro att det är sant. Jag har gått hela eftermiddagen idag med ett leende på läpparna.

Jag är, som många nog vet, en person som har extremt lätt att lägga på mig andras bekymmer och tyngas ner av andra. Detta innebär så klart inte att jag inte vill att folk ska berätta saker för mig, jag lyssnar gärna. Jag blir snarare väldigt besviken när folk inte berättar saker för mig som jag tycker de kunde berättat. I perioder när det är riktigt tungt är det dock som Lasse sjunger i "Dunkla Rum": "du ser, jag kan inte ens förmå mig att hjälpa någon annan". När man inte orkar med sig själv, orkar man inte heller bära andra. Därför är jag nog inte en lika bra lyssnare som jag en gång var. Men sånt ändras ju med tiden, och kan lika gärna gå tillbaka åt det positiva hållet när man minst anar det. Min start i Tyskland med mitt nya jobb osv har gett mig alla förutsättningar att utvecklas och trivas, det gäller bara att våga och ta för sig. Jag är hittills iaf gladare och nöjdare med tillvaron än den jag hade innan jag åkte, även om jag saknar många personer väldigt mycket.

Nu ska vi gå och äta på kina-restaurang för att fira, knaprig anka väntar på oss. :) Mmmmmmmmmmmmm!